Jag har tänkt på en sak. Att hur mycket jag tänker över mitt liv så skulle jag aldrig kunna vilja vara någon annan än den jag är. Visst, det finns saker man skulle vilja ändra på men aldrig så att jag skulle vilja vara en helt annan person. Jag tror att man jämför sig själv för mycket med andra människor. Hur mycket jag än jämför så vet jag att det finns folk som har det bättre än mig, men jag vet också att det finns många som har det sämre. Varför inte vara nöjd med den man är och det man har? Det finns alltid den där strävan efter att ha allt, vara perfekt osv. Men jag tycker att vi borde stanna upp och se efter vad vi verkligen har istället för och ta allt för givet ibland. Hur många gånger har du kanske kollat på ett gammalt foto och tänkt: Det var bättre förr, eller vad roligt vi hade det den tiden då fotot togs? Men sanningen är att det fanns svackor redan då även fast det verkade så roligt. För hjärnan bestämmer sig för att radera alla dåliga minnen för att komma ihåg dem bra. Det är iaf vad jag tror.

När jag kollar på andra och tänker: Åh, den personen verkar mycket bättre än mig på alla saker. Sen tänker jag efter, skulle jag vilja se ut som den här personen, skulle jag vilja ha ett beetende som den här personen, skulle jag vilja ha den personens familj eller vänner? Svaret är då nej. Jag är hellre mig själv än någon annan. Jag vill inte se ut som någon annan eller byta ut någonting i mitt liv med någon annan även fast jag ibland tänker att sådär skulle jag vilja vara eller se ut. Det finns folk som dör, dem som har mist sina nära och kära. Dem som lever ett liv där man få kämpa för att överleva, få mat och vatten. Och vi tänker på utseende, populäritet, det senaste modet/prylarna osv. Jag förstår verkligen inte vad vi tänker med ibland. Blev vi skapta såhär? Eller är det bara någonting som kommit fram med tiden? Det kanske alltid har funnits där.

Sluta döm människor innan du lärt känna dem för du har ingen aning om hur deras liv är.